Fran Salta hade jag nagra dagars cykling mot Bolivia. Stigningen fran 1500m upp till 3500-4000m var langsam, det lutade mest svagt uppat och jag hade mycket vind i ryggen. Argentina forandrades sakta sakta och jag kande att jag narmade mig nagot mycket annorlunda, langt fran det Argentina jag larde kanna i Patagonien. Torrt, soligt, langarmad troja och antligen sag manniskorna och sydamerika ut precis som jag forestallt mig under langa dagdrommar i Sverige. En dag blev jag ifattcylkad av Sean, en 41-arig irlandare som sedan sex ar delar ut morgontidningen i Oslo.


Genom passkontrollen var som att kliva over pa en annan planet. Visst kande jag Bolivia narma sig, men hur kan varlden forandras sa pa 100 meter¿Pa landsbygden tror jag mig vara i Afrika, och i staden paminner mig gyttret och alla farger om Indien. Sean och jag cyklade en lang langsam dag 10 mil in i Bolivia till Tupiza.

Antligen Boliva, och grusvag.

Jag kom fram till Tupiza med munnen full av damm och bestamde mig direkt for att inte cykla till Salar de Uyuni utan istallet aka pa en jeeptur. Sean foljde med och tillsammans med fyra andra glada ungdomar akte vi runt i en stor nationalpark i fyra dagar.

Korde i diket

Forsokte hoppa

sprang

slut pa bensin

Sean

Tillbaka i Tupiza kande jag stor motvilja mot 25 mil grusvag till Potosi sa jag tog bussen. Potosi var en gang varldens storsta och rikaste stad tack vare den stora silvergruvan. Spanjorerna brot silver i 300 ar och gav sig av lagom till det var slut. Nio miljoner slavar dog i gruvdriften och som regel tillbringade de sex manader i strack nere i gruvan utan att komma ut. Idag jobbar 10000 manliga Potosibor med att bryta, grava, hacka fram mindre adla metaller. Tack vare ett hogt varldsmarknadspris ar det just nu sa pass lonsamt att t.o.m larare valjer att jobba i gruvan. Men det ar den mest fruktansvarda plats jag besokt, trangt, varmt och syrebrist. Paniken klappade hart i brostet nar vi pa kna krop langre och langre ner.

Fick sedan antligen magsjukan i Potosi och lag i sangen nagra dagar. Ytterligare en bussresa placerade mig sedan i La Paz dar jag sitter och skriver det har inlagget.

Hur lange har jag varit har egentligen?Kom jag igar eller var det en vecka sedan? Dagar och natter flyter ihop till grot. Jag har promenerat runt tills hofterna ommat och sedan langa natter i baren, pa karaoke och sist nar allt annat ar stangt pa Viviannes, en marklig kallarlokal utan fonster och med speglar pa vaggarna. Sedan hem tidigt pa morgonen och da ar det lika bra att stanna en dag till.

I baren pa hostelletAce of Base

Bolivianerna sjunger bara karleksballader

och sa pa Viviannes

Jag har kopt en hemresa i slutet pa maj. Det ar en marklig kansla att snart vara framme i Cusco. Cusco har hela tiden varit ett mal och vardigt slut pa resan. Jag ska forsoka ta mig ur den har staden i morgon med bussen till Copacabana vid Titicacasjon, det kanns lite farligt att cykla ut ur La Paz. Fran Copacabana ar det 50 mil till Cusco.

Jag skruvade pa vattnet for att skolja bort fem dagars ackumulerat grus och svett, det varma vattnet nadde mina skinkor och jag gjorde ett litet grisskutt i duschen. Nar jag sedan speglade baken forstod jag varfor sadeln varit sa oskon de senaste dagarna. Skinkorna ar ett daligt stalle att fa skavsar pa.

Uppfor..

och uppfor

och sa nedforIsrael och Laia som jag traffade i Mendoza rekommenderade en omvag norrut mot San Juan. 17 mil blev 45, men det var en bra tur. Vi tillbringade de forsta tva dagarna tillsammans, upp en slingrade grusvag till ett pass pa 3100 m med utsikt over Aconcagua, det hogsta berget utanfor Himalaya. Vi bodde en natt tillsammans i den lilla oasen Uspallata, och jag fortsatte sedan ensam norrut langs en 11 mil lang grusvag genom odeland. Pa min vanstra sida hade jag hela tiden andernas snoklada toppar, men nere hos mig var det torrt torrt.

Uspallata ar en oas i torrheten med fina lovtrad

Tystnade nar jag stannade skramde mig i borjan

Fick sa smaningom vittring pa San Juan, men klockan sex en kvall gav en polisman mig lite vatten och den daliga nyheten att min vag var avstangd och att jag fick lov att aka runt och liksom gora en loop for att kommat till San Juan. Loopen borjade med 3 mil uppfor till ett pass pa ca 2500 m. Sa lordagskvallen agnade jag at att forsoka cykla sa langt som mojligt pa overraskningsbacken innan det blev morkt, och samtidigt undrade varfor jag inte bara var full pa Ostgota nation i Uppsala istallet.

Det gick langsamt och jag hade for lite vatten. Det stupade brant pa min hogra sida och det fanns inte en meter taltplats langs vagen. Fyra man med pistol och ranarluva stannade plostligt bredvid mig...... nej jag bara skojar. Fyra man i en stor jeep stannade och pratade snabbt med mig pa spanska. Dom sa att det var mucho peligroso i bergen pa natten, inte for att det fanns rovare och banditer utan for vind. Men jag fick inte plats i bilen. Jag vet inte vad bogsera heter pa spanska, men jag kunde inte annat an flina och halla hart i styret nar jag i lordagsskymningen fraste uppfor berget fastknuten i tre meter bogserlina i 30, 40, 50 och ibland 60 km/h. Jag kande tryckforandringen i oronen och motstod frestelsen att forsoka bromsa farten. Upp over toppen kom jag och dagen efter borjade varldens langsta nedforsbacke.

Jag passerade den har spindeln och lovade mig sjalv att vara lite mer nogrann med att stanga cykelvaskorna ordentligt under natten.
Till San Juan kom jag till slut, med tre punkteringar och skavsar. Det blev inget av den langa strackan genom pampas, jag tog nattbussen till Salta i 17 timmar och nu ar jag nara Bolovia.

Allt som ar roligt tar slut. Tre veckor kanns som en evighet nar de ligger framfor, men nar pappa korde ivag mot Santiago imorse i var roda hyrbil sa tyckte jag att tre veckor kandes val kort. Vi lag och pratade sent inatt och forsokte minnas alla platser vi sovit pa, och alla maltider vi atit. Det var svart.

Mer an tre veckors avbrott fran cykeln har lamnat mig lite mindre stromlinjeformad an tidigare, jag har sakert gatt upp fem kilo, och det ar inte muskler. Vin, kott och empanadas lamnar spar pa kroppen och jag har blivit tjock och slapp i skinnet. For att rada bot pa mitt fysiska tillstand, och med forhoppningar om att kunna cykla lite snabbare skickade jag med pappa nagra markliga verktyg som jag anda inte visste hur man anvander.

Imorgon ska jag forsoka samla mod att paborja den langa resan norrut, det aterstar 190 mil Argentina innan Bolivia.

Flera veckors missbruk

Bilen fullVinprovning

Ol och crudocarpaccio

Pappa laser
Pappa vilar
Ol
Gick vilse i Huerquehue nationalpark
''Besteg'' Villaricavulkanen
Ol pa stranden i Chile

Chilenare sjunger och dansar pa helgen

Art Deco i Vina del Mar

Kott i Mendoza

Vinprovning pa cykel
Backpackerpappa
Kul i bilenKatt
Bara en dag kvar, hur ska det bli nu?

Pappa och jag reser pa fyra hjul i 120km i timmen. Vi traffades i Santiago den tionde och bestamde oss for att forsoka kora ut ur stan sa fort som mojligt. Ganska snart stod vi pa vinprovning i Santa Cruz och fick oss en grundlig genomgang av vingardens historia och vinernas olika egenskaper, pa spanska. Vi nickade bada i takt och sa -si si, och claro.

Efter en heldag i bilen langs Ruta Panamericana kom vi sedan till Valdivia, en gammal befast hamn, numera studentstad. Vi traffade tva svenska socialantropologer som inte hade fatt snus pa tre manader, dom sken upp som tva sma solar nar pappa gav dom en dosa grov portion istallet for morgonciggen. Pa kvallen lanade pappa gitarren och spelade lite gamla godingar med Neil Young.
En eftermiddag gick vi ner till fiskmarknaden for att titta pa sjolejon som kommer in punkligt varje dag for att fa sig rester tillkastade. Pa marknaden var det lite mer uppstandelse an vanligt, langs kajen stod kvinnor i handlartagen, man i kostym och skolbarn med uniform och cykel. Alla pratade lagmalt med varandra och pekade pa en gummibat med tva poliser en bit ut i vattnet.
Vi hade statt och tittat i fem minuter nar tre dykare ploppade upp for att sedan forsvinna ned igen med ett rep. En stund senare kommer dom upp med armarna om en ung man, chinos och en mork langarmad skjorta knappt anda upp i halsen, hans svarta har ligger slickat over pannan. I ansiktet ser han ut som att han sover, och i en sekund tror jag att han lever. Men hans kropp ar omedgorlig och beter sig markligt, armar och ben pekar at alla mojliga hall och nacken faller langt bakat nar fyra man hjalps at att lyfta honom ombord. Han ar dod. Pa kajen gor folk korstecken over brostet och vander sig om for att fortsatta med dagen.

Almuerzo con Marisol y Leo en Santiago

Vi har smörjt kråset ordentligt under middagshettan. Mat pa längden och tvären, otroligt gott! Men man blir sömnig av pisco och rödvin i den här värmen.

Jag är i Santiago förresten. Med min kompis Kjell!

Vi hade iallafall tur med vadret

(Edit/ lagger till nagra fler bilder)

Det ar markligt hur nagot som nyss lag framfor framdacket i form av en oandligt lang dagdrom, 100 mil grus, plotsligt forvandlats fran drom till kapitel.For att na Carretera Australs allra mest sodra del fran Argentina fick Jasper, Marthe och jag forst ta en bat, sedan under en dag slapa, putta och ibland bara vara cyklar uppfor en stig for att komma till den Chilenska gransposten dar vi taltade en natt och en dag i vantan pa baten till Villa Ohiggins. Jag satt i solnedgangen och undrade hur det skulle ga och om vagen verkligen var genomforbar. Folk jag mott hade hypat vagen nagot, och det verkade som om resan skulle bli oerhort tuff och regning.

Vi markte redan vid vara forsta tramptag att vi lamnat den valetablerade aventyrsturismen bakom oss. I Villa Ohiggins fanns bara en liten restaurang i vardagsrummet hos en familj. Trots att det var sent oppnade frun i huset for oss och vi fick lamm, tva agg och ol. De forsta dagarnas cykling var soliga och jag upplevde en valdig samhorighet med naturen. Vagen drog fram rakt genom fjallen och det fanns ingenting. Inga byar, ngt ensataka hus.I Cochrane lamnade jag Jasper och Marthe. Vagen blev samre, mycket stora stenar och langa strackor med djup tvattbrada. Solen sken fran morgon till kvall, och vagen fram till mittpunkten Coihaique har forsvunnit i dimmiga minnen av fint vader, daliga vagar och fina taltplatser. Jag tjot hogt nar jag slog nytt hastighetsrekord i en asfalterad nedforsbacke nara Coihaique, och jag raknade med att vara framme vid lunchtid. Men vagen svangde rakt in i motvinden och dom sista fyra milen drog ut till kvallen.

Vilade en dag i Coihaique och traffade en chilenare som cyklat runt i sydamerika i ett ar. Trots ett nytt fint styre hade jag svart med motivationen dagen for avfard. Langa uppforsbackar och sockerfall ut ur Coihaique. Jag stannade vid en utsiktspunkt och upptackte att mina solglasogon var borta. Spenderade dagen med att fundera over varfor, varfor rent allmant sa dar, och varfor ar ingen bra sak att fundera over nar man ar pa daligt humor!Hursomhelt.. jag svangde in pa en genvag genom odeland for att tjana in sex mil. Vagen visade sig besta av lost grus och sand, det regnade och det var som att cykla i sandladan nar jag var liten. Men efter att ha insett att langsamheten var ett faktum sa gjorde det inte sa mycket att vagen var dalig. Naturupplevelsen var an en gang storslagen, bergen runtomkring hade skog upp over toppen och de oversta 100 m var traden tackta av ett tunt lager pudersno som slutade tvart och alldeles jamnt runtom. De dar tva dagarna pa genvagen hade jag en valdigt lugn och fin kansla av att befinna mig mittemellan, utanfor tiden, i en annan varld.
Det ar en sallsam kansla att ligga ned infor natten och se tillbaka pa en lang dag i sadeln. Kanske ar det darfor jag hela tiden ater vander till cykeln, for en dag i sadeln ar sa stor och innehaller bara overaskningar. For nagra natter sedan cyklade jag langt in pa kvallen. Det regnade och det mesta var blott. I en nedforsbacke kande jag starkt att det var dags att resa taltet bakom en buske och krypa in. Jag fortsatte med sikte pa en flod och passerade plotsligt en camping, mannen fragade -en taltplats, eller en sang? For 4000 pesos var svaret ganska givet och jag somnade lycklig efter att ha duschat och lagat mat pa golvet i mitt rum.De sista tre dagarna fram till Chaiten och slutet pa Carreteran har det regnat och varit dimmigt, efter tva natter i taltet ar det mesta valdigt blott. Infor min sista natt letade jag motiverat (desperat) efter nagot mer standsmassigt an mitt blota talt. Cyklade tre mil med sikte pa ett hotell vid en sjo, men priset dar angavs i dollar och ett rum kostade 100$, jag fortsatte mot nasta by. Men kvinnan som agde det enda hospedajet dar tittade tveksamt pa den blota hunden och sa att det var stangt for sasongen. Lite latt desperat fragade jag en man pa gatan och han dirigerade mig mot en camping utanfor byn.

Campingen var stangd och agaren borta. Men i en stuga hade tva man som jobbade pa en laxodling hyrt in sig. Efter att ha forklarat och gestikulerat en stund bjod dom in mig fran osregnet och vi drack kaffe. Dom erbjod mig att overnatta pa golvet framfor vedspisen. Under tiden jag tvattade min sura kropp forsvann dom och kom tillbaka med brod och en lada. Ladan inneholl en manick som matte halten fritt klor i fiskvattnet och instruktionen var pa engelska, dom ville att jag skulle forklara hur den fungerade. Min spanska ar som vanligt.. men jag tror att instruktionerna gick fram hjalpligt.

Jag skriver den har sammanfattningen i Chaiten, vagen var genomforbar och i backspegeln helt overkomlig. Jag ar ganska bra pa att forvanta mig det varsta, och jag trodde att det skulle vara tuffare, darmed inte sagt att det har varit latt. Aldrig tidigare har jag cyklat sa lange och kommit sa kort eller svurit och forbannat sa mycket, men jag har heller aldrig upplevt sa tillfredsstallande cykling.

Det kanns som att bloggandet blir lite enformigt. Ibland vet jag inte vad jag ska beratta och det blir mkt tjat om var jag sov osv. Orden och skrivformagar racker inte alltid till och jag jobbar mkt med orden fin och otrolig. Men for att avsluta och understryka. Naturen langs Carretara Austral ar oootrolig. Javligt fint alltsa! och mycket varierande, fran fjall till pampas till regnskog. Gemene man har varit vanliga aven om folk inom turistnaringen ibland verkar lite smatt blase. Jag har halsat pa 100 glada chilenare langs vagen och bara en gang har en bilist envagskommunicerat med langfingret och da blev jag faktiskt ledsen.

Cyklingen ar mest densamma, upp och ner, sol och regn. Omma knan och leder samt skavsar pa nya konstiga stallen, fingrar, fotter och agh nej, inte dar!Fina delar under dagarna ar uppvaknanden till sol, de forsta tramptagen, manniskor langs med, flytet nar kilometrarna bara spinner undan, ovantade matpauser och sekunderna i en varm sovsack precis innan jag somnar.

Jag fortsatter nu pa on Chiloe mot Puerto Montt. Nagonstansifran ska jag ta bussen for att traffa pappa i Santiago den 20 mars. Vill ni lyssna pa en bra lat sa foreslar jag Tacoma trailer med Leonard Cohen!

I ovrigt haller jag med min lillasyster, tummen upp. Liksom.