Fran Salta hade jag nagra dagars cykling mot Bolivia. Stigningen fran 1500m upp till 3500-4000m var langsam, det lutade mest svagt uppat och jag hade mycket vind i ryggen. Argentina forandrades sakta sakta och jag kande att jag narmade mig nagot mycket annorlunda, langt fran det Argentina jag larde kanna i Patagonien. Torrt, soligt, langarmad troja och antligen sag manniskorna och sydamerika ut precis som jag forestallt mig under langa dagdrommar i Sverige. En dag blev jag ifattcylkad av Sean, en 41-arig irlandare som sedan sex ar delar ut morgontidningen i Oslo.


Genom passkontrollen var som att kliva over pa en annan planet. Visst kande jag Bolivia narma sig, men hur kan varlden forandras sa pa 100 meter¿Pa landsbygden tror jag mig vara i Afrika, och i staden paminner mig gyttret och alla farger om Indien. Sean och jag cyklade en lang langsam dag 10 mil in i Bolivia till Tupiza.

Antligen Boliva, och grusvag.

Jag kom fram till Tupiza med munnen full av damm och bestamde mig direkt for att inte cykla till Salar de Uyuni utan istallet aka pa en jeeptur. Sean foljde med och tillsammans med fyra andra glada ungdomar akte vi runt i en stor nationalpark i fyra dagar.

Korde i diket

Forsokte hoppa

sprang

slut pa bensin

Sean

Tillbaka i Tupiza kande jag stor motvilja mot 25 mil grusvag till Potosi sa jag tog bussen. Potosi var en gang varldens storsta och rikaste stad tack vare den stora silvergruvan. Spanjorerna brot silver i 300 ar och gav sig av lagom till det var slut. Nio miljoner slavar dog i gruvdriften och som regel tillbringade de sex manader i strack nere i gruvan utan att komma ut. Idag jobbar 10000 manliga Potosibor med att bryta, grava, hacka fram mindre adla metaller. Tack vare ett hogt varldsmarknadspris ar det just nu sa pass lonsamt att t.o.m larare valjer att jobba i gruvan. Men det ar den mest fruktansvarda plats jag besokt, trangt, varmt och syrebrist. Paniken klappade hart i brostet nar vi pa kna krop langre och langre ner.

Fick sedan antligen magsjukan i Potosi och lag i sangen nagra dagar. Ytterligare en bussresa placerade mig sedan i La Paz dar jag sitter och skriver det har inlagget.

Hur lange har jag varit har egentligen?Kom jag igar eller var det en vecka sedan? Dagar och natter flyter ihop till grot. Jag har promenerat runt tills hofterna ommat och sedan langa natter i baren, pa karaoke och sist nar allt annat ar stangt pa Viviannes, en marklig kallarlokal utan fonster och med speglar pa vaggarna. Sedan hem tidigt pa morgonen och da ar det lika bra att stanna en dag till.

I baren pa hostelletAce of Base

Bolivianerna sjunger bara karleksballader

och sa pa Viviannes

Jag har kopt en hemresa i slutet pa maj. Det ar en marklig kansla att snart vara framme i Cusco. Cusco har hela tiden varit ett mal och vardigt slut pa resan. Jag ska forsoka ta mig ur den har staden i morgon med bussen till Copacabana vid Titicacasjon, det kanns lite farligt att cykla ut ur La Paz. Fran Copacabana ar det 50 mil till Cusco.