Skakad

Efter en veckas cykling pa Augusto Pinochets prestigeprojekt, en grusvag sa langt soderut som mojligt, har jag kommit till Cochrane. Nar Jasper, Marthe och jag skumpade in har igar eftermiddag hade vi pa avstand uppmarksammat att det i Hollywood-anda stod COCHRANE med stora vita bokstaver pa berget bakom staden.

Carretera Austral mellan Villa O´higgins och Cochrane ar en grusvag genom odeland, 4-5 bilar om dagen och bara nagon enstaka stuga. Naturen ar storslagen, sol och regn med snokladda berg pa 1000-2000 m runtom, sjoar och vattendrag. Cyklingen ar arbetsam och valdigt skumpig. Vagen ar bitvis valdigt dalig med stora stenar blandat med lost grus. Det gar inte undan! Kroppen ar mor redan efter nagra timmar i sadeln och jag somnar som ett barn vid tio varje kvall.

Idag cyklar jag vidare ensam mot Coihaique, Chaiten, Castro pa on Chiloe, Puerto Montt och om tiden racker till innan pappa landar i Santiago den 20 april, sa forsoker jag hinna till Bariloche (Arg).

Grusvagar

Det var tufft att cykla ifran Kjell i Puerto Natales. Jag cyklade ifran honom med en klump i halsen, och jag tankte pa honom hela langa dagen.

Planen var att cykla mot Cerro Castillo, gransovergangen till Argentina. Det visade sig att vinden skulle halla sig i skinnet hela dagen. Men kartritaren hade sprungit handelserna i forvag och de 6 milen asfalt som jag hade raknat med, var inte riktigt klara. Sa det blev grus mest hela dagen. Vissa dagar pa cykeln drar verkligen ut pa tiden, och vid sex pa kvallen svangde jag hoger in pa en 8 mil lang genvag pa Ruta 40. Med hjalp av kartan hade jag raknat ut att det varken skulle finnas vatten eller nagot overhuvudtaget. Jag trampade pa och tankte cykla nagon dryg timme. Men kvallsvinden och det faktum att jag inte sag en enda lite grushog att satta upp taltet bakom gjorde att jag fortsatte, och fortsatte. Vid nio stod mataren pa 14 mil och jag kande mig hungrig och ensam.

Bakom en krok stod en barrack pa hjul och en stor gul vaghyvel. Ernesto och Wilson vinkade in mig och fem minuter efter att jag statt och kant mig ensammast i hela javla varlden, sa satt jag vid deras bord och at kyckling med tortellini och drack vin. Till efterratt fick vi konserverade persikor. Det slutade med att jag sov over i barracken. Trots min haltande spanska kunde vi prata ganska mycket. Dom jobbade dar ute mitt i ingenting, i 22 dagar i strack med att hyvla och platta en grusvag. Sedan hade dom 8 dagar ledigt.

Jag finner det helt otroligt hur alla dessa manniskor som jag har turen att stota pa, alltid kommer sa lagligt. Nar jag ar trott, hungrig eller less, sa dyker det ofta upp nagon fin manniska. Som lindrar tillfalliga plagor och satter mig pa ratt spar igen. Det ar sa att jag borjar undra om det inte finns nagon dar ute anda..

Nagra dagar senare cyklade jag ut till Perito Moreno glaciaren fran El Calafate. En atervandsgrand, men val vard modan. Jag tog med mig mitt talt och lite mat med avsikten att talta vid foten av glaciaren trots forbudet. Jag anlande 3 timmer innan parken stangde, och parkvakten upplyste mig om det absoluta forbudet mot att talta, och jag lovade dyrt och heligt att jag planerade att cykla de 8 milen tillbaks till El Calafate samma kvall..

Efter att ha skrotat runt fram tills stanging sa svangde jag ut i lingonriset och hittade en fin plats med varldens utsikt. Jag lagade sparrissoppa och drack en ol.

Val tillbaka i El Calafate tog jag bussen hit till El Chalten. Och igarkvall sprang jag pa Jasper och Marthe som jag cyklat med tidigare. I eftermiddag ska vi cykla de fyra milen till vagens ande. Imorgon ska vi ta baten over en sjo. Sedan bara alla var packning upp och over ett pass i tva omgangar, och hoppas att baten till Villa O'higgins (Chile) verkligen gar pa lordag klockan sex som vi har blivit lovade. Annars gar nasta bat forst pa onsdag.
Detta ar en sjukt spannande del av min resa och jag har sett fram emot den lange. Om man tittar pa kartan sa ar det ett tydligt glapp mellan dar vagen slutar i Argentina och dar den borjar i Villa O'higgins i Chile. I Villa O'higgins borjar beromda Carretera Austral och 100 mil grusvag.

Friluftsliv

Det hela borjade med att Kjell kom hit i borjan av veckan, ganska omgaende gick vi till mataffaren och handlade det vi ansag oss behova. Vilket var lite val mycket skulle det visa sig.

Vi akte buss ut till Torres del Paine och kom fram pa sena eftermiddagen. Jag var lite latt spand och madde illa pa bussen.. Men nar vi val kom ut och borjade traska sa kandes det otroligt friskt och skont. Vi var glada nar vi slog upp taltet i ett fint vindskydd. Kjell hade kokat ihop kvallens meny. Sma fina ostbitar inlindade i Serranoskinka med pasta och avocado.

Vi gick mest hela langa dagarna, med avbrott for att ata mat, notter, russin och choklad. Den andra natten sov vi pa en camping i skogen, och efter dryga tre timmar traskande morgonen darpa sa hade vi klattrat upp pa en utsiktsplats dar man ser de beromda tornen fran ena sidan.

Den tredje natten kom vi fram valdigt sent till en betalcamping. Man maste talta pa campingplatser for att minska pafrestningarna pa miljon. Kjell och jag hade lite tur for vi fick den sista taltplatsen. Men den lag illa till, och vinden den natten var inte att leka med. Jag trodde att vi skulle blasa bort, innan vi lade oss ordnade vi all var packning ifall taltet skulle blasa sonder.

Taltet holl trots allt och vi kunde vandra vidare en hel dag i solsken. Vi gick nagra mil for att kunna se tornen fran den andra sidan. Dagen drog ut pa tiden och nar vi val nadde campingen var jag mer an lovligt faordig och trumpen. Jag slog nytt rekord i trotthet och kom knappt ihag hur man skulle satta upp taltet.

Efter maten sa var lusten tillbaka och Kjell och jag kom overens om att utnyttja det fina vadret och ga den sista timmen upp till utsiktsplatsen. Det var ganska stenigt. Ibland har man ju tur med vadret och utsikten vid halv tio-tiden var fantastiskt. Vi satt lange och filosoferade i tysthet.

Dagen darpa gick vi nojda ned for berget. Vi kande oss bada ratt tillfredsstallda och fardiga med att vandra, sa vi tog tre-bussen tillbaka till Puerto Natales. Igarkvall stapplade vi ut lite lagom stelbenta pa stan for att ata och dricka nagra ol. Idag har vi vilodag for diverse knan, hofter och leder.

Jag ar valdigt glad att Kjell och jag kunde gora den har turen ihop. Vi har haft det rofyllt och mysigt, och det har varit en skon semester fran cykeln.
Imorgon bitti ska jag forsoka grensla cykeln tidigt for att hinna undan vinden som brukar komma punktligt vid 12:30. El Calafate (Arg.) ligger ungefar 25 mil bort och jag vill forsoka hinna ifatt Jasper och Marthe som jag cyklade med tidigare. Norr om El Calafate ska jag ta mig over till Carretera Austral vid Villa O´higgins (Chile), en ganska spannande gransovergan som jag ska beratta mer om senare.

Over and out.

Torres del Paine

Halla dar!

Idag ar det mandag i sydamerika. Kjell anlande glad i forrgar.

Vi har atiti naturell youghurt till lunch, och kott pa sena kvallen. Igar traffade vi aven nagra dambekanta till Kjell och Marta. Dom trodde att jag var 18! Jag som forsoker odla skagg for att se erfaren ut.

Idag ska vi ta bussen upp till Torres del Paine. Vi har handlat mat for 8 dagar, sa mer tid an sa far det inte ta att ga den langa rundan. Jag har aven kopt 4 chokladkakor men ar orolig for att det ar lite for lite.

Jag raknar med sol och ska ta manga fina bilder!

In the face

Min hustru i Hokarangen

fick vanta med sillgratangen

Jag mottogs med den vanliga refrangen

Din solkorv, var har du varit?

Med tunnelbanan jag farit

och det var en riktig marrit

Nar jag cyklade ut ur Punta Arenas fick jag sa antligen vinden i ansiktet, direkt och obarmhartigt. Den var precis sa otrolig som jag blivit lovad och det gick mycket langsamt, 10 km/h pa platten. I trean pa gymnasiet larde jag mig dikten ovan utantill infor det nationella provet i svenska, och den finns fortfarande kvar i mitt huvud. Jag sa den hogt flera ganger om dagen for att bryta tystnaden. Nar jag inte skrek och kallade vinden fula saker.

Forsta dagen gick saledes ganska langsamt, men solen sken och landskapet var valdigt vackert. Nar jag val slog upp taltet hade jag lyckats rulla 77 km av de 250 till Puerto Natales. Jag hittade en ganska bra taltplats som hindrade vinden fran att blasa bort mig. Efter att ha kant en del olust infor att sova ensam sa gick det hela over efter att ha lagat pasta med Gorgonzola och krupit in i taltet. Jag spannde alla taltsnoren hart och hoppades att taltet skulle halla.

Morgonen den 31 ringde klockan vid 6, vinden ar ofta svagare tidigt pa morgonen, och vid sju hade jag packat cykeln och rullade den mot vagen. Bakom en kulle sprang jag pa ett litet svart-vitt djur som bara maste ha varit skunk, den var tva meter bort och lyfte pa svansen och sag sur ut. Jag fick for mig att skunkar brukar spruta nagot som sjalvforsvar och sprang nervost med cykeln for att inte stora den mer. Dagen bjod pa regn istallet for vind och jag kunde cykla 120 fina km under lite mer normala omstandigheter. Det regnade hela formiddagen och vattnet tog slut. Jag fyllde pa i den enda oppna anrattningen jag stotte pa, en spritaffar. Jag forvantade mig inte att stota pa ngn mer bebyggelse under resten av dagen, men plotsligt dok en liten restaurang upp och jag at lamm och potatis. Det var hur gott som helst men valdigt fett, och 15 minuter efter att ha grenslat cykeln blev jag alldeles yr av fettoverdosen och fick vila lite i graset.. Pa kvallen sov jag fint i en busskur.

Jag vaknade tidigt aven den 1 februari, och trodde enfaldigt att jag skulle kunna trampa de sista 70 km till Puerto Natales pa formiddagen. Men vinden hade tilltagit under natten och den var varre an nagonsin. Vid tolvtiden pa formiddagen hade jag lyckats ta mig 25 km. Det gick i 5 km/h i en nerforsbacke. Det blaste nagot helt sanslost, jag cyklade 20-30 meter, blaste ut i vaggrenen och fick bromsa for att inte fara i diket, och sedan putta upp cykeln pa vagen och borja om igen. Till slut ledsnade jag och borjade ga med cykeln och nar tva snalla grovarbetare stannade och erbjod mig lift de sista milen sa tvekade jag inte lange innan jag hivade upp cykeln pa taket och satte mig i mitten.

Sa nu sitter jag glad och nojd i Puerto Natales, och har fatt en fin overraskning. Pa sondag kommer Kjelle Nordkvist hit och tillsammans ska vi gora en langtur till fots i Torres del Paine Nationalpark under 8-10 dagar.