Friluftsliv

Det hela borjade med att Kjell kom hit i borjan av veckan, ganska omgaende gick vi till mataffaren och handlade det vi ansag oss behova. Vilket var lite val mycket skulle det visa sig.

Vi akte buss ut till Torres del Paine och kom fram pa sena eftermiddagen. Jag var lite latt spand och madde illa pa bussen.. Men nar vi val kom ut och borjade traska sa kandes det otroligt friskt och skont. Vi var glada nar vi slog upp taltet i ett fint vindskydd. Kjell hade kokat ihop kvallens meny. Sma fina ostbitar inlindade i Serranoskinka med pasta och avocado.

Vi gick mest hela langa dagarna, med avbrott for att ata mat, notter, russin och choklad. Den andra natten sov vi pa en camping i skogen, och efter dryga tre timmar traskande morgonen darpa sa hade vi klattrat upp pa en utsiktsplats dar man ser de beromda tornen fran ena sidan.

Den tredje natten kom vi fram valdigt sent till en betalcamping. Man maste talta pa campingplatser for att minska pafrestningarna pa miljon. Kjell och jag hade lite tur for vi fick den sista taltplatsen. Men den lag illa till, och vinden den natten var inte att leka med. Jag trodde att vi skulle blasa bort, innan vi lade oss ordnade vi all var packning ifall taltet skulle blasa sonder.

Taltet holl trots allt och vi kunde vandra vidare en hel dag i solsken. Vi gick nagra mil for att kunna se tornen fran den andra sidan. Dagen drog ut pa tiden och nar vi val nadde campingen var jag mer an lovligt faordig och trumpen. Jag slog nytt rekord i trotthet och kom knappt ihag hur man skulle satta upp taltet.

Efter maten sa var lusten tillbaka och Kjell och jag kom overens om att utnyttja det fina vadret och ga den sista timmen upp till utsiktsplatsen. Det var ganska stenigt. Ibland har man ju tur med vadret och utsikten vid halv tio-tiden var fantastiskt. Vi satt lange och filosoferade i tysthet.

Dagen darpa gick vi nojda ned for berget. Vi kande oss bada ratt tillfredsstallda och fardiga med att vandra, sa vi tog tre-bussen tillbaka till Puerto Natales. Igarkvall stapplade vi ut lite lagom stelbenta pa stan for att ata och dricka nagra ol. Idag har vi vilodag for diverse knan, hofter och leder.

Jag ar valdigt glad att Kjell och jag kunde gora den har turen ihop. Vi har haft det rofyllt och mysigt, och det har varit en skon semester fran cykeln.
Imorgon bitti ska jag forsoka grensla cykeln tidigt for att hinna undan vinden som brukar komma punktligt vid 12:30. El Calafate (Arg.) ligger ungefar 25 mil bort och jag vill forsoka hinna ifatt Jasper och Marthe som jag cyklade med tidigare. Norr om El Calafate ska jag ta mig over till Carretera Austral vid Villa O´higgins (Chile), en ganska spannande gransovergan som jag ska beratta mer om senare.

Over and out.

Torres del Paine

Halla dar!

Idag ar det mandag i sydamerika. Kjell anlande glad i forrgar.

Vi har atiti naturell youghurt till lunch, och kott pa sena kvallen. Igar traffade vi aven nagra dambekanta till Kjell och Marta. Dom trodde att jag var 18! Jag som forsoker odla skagg for att se erfaren ut.

Idag ska vi ta bussen upp till Torres del Paine. Vi har handlat mat for 8 dagar, sa mer tid an sa far det inte ta att ga den langa rundan. Jag har aven kopt 4 chokladkakor men ar orolig for att det ar lite for lite.

Jag raknar med sol och ska ta manga fina bilder!

In the face

Min hustru i Hokarangen

fick vanta med sillgratangen

Jag mottogs med den vanliga refrangen

Din solkorv, var har du varit?

Med tunnelbanan jag farit

och det var en riktig marrit

Nar jag cyklade ut ur Punta Arenas fick jag sa antligen vinden i ansiktet, direkt och obarmhartigt. Den var precis sa otrolig som jag blivit lovad och det gick mycket langsamt, 10 km/h pa platten. I trean pa gymnasiet larde jag mig dikten ovan utantill infor det nationella provet i svenska, och den finns fortfarande kvar i mitt huvud. Jag sa den hogt flera ganger om dagen for att bryta tystnaden. Nar jag inte skrek och kallade vinden fula saker.

Forsta dagen gick saledes ganska langsamt, men solen sken och landskapet var valdigt vackert. Nar jag val slog upp taltet hade jag lyckats rulla 77 km av de 250 till Puerto Natales. Jag hittade en ganska bra taltplats som hindrade vinden fran att blasa bort mig. Efter att ha kant en del olust infor att sova ensam sa gick det hela over efter att ha lagat pasta med Gorgonzola och krupit in i taltet. Jag spannde alla taltsnoren hart och hoppades att taltet skulle halla.

Morgonen den 31 ringde klockan vid 6, vinden ar ofta svagare tidigt pa morgonen, och vid sju hade jag packat cykeln och rullade den mot vagen. Bakom en kulle sprang jag pa ett litet svart-vitt djur som bara maste ha varit skunk, den var tva meter bort och lyfte pa svansen och sag sur ut. Jag fick for mig att skunkar brukar spruta nagot som sjalvforsvar och sprang nervost med cykeln for att inte stora den mer. Dagen bjod pa regn istallet for vind och jag kunde cykla 120 fina km under lite mer normala omstandigheter. Det regnade hela formiddagen och vattnet tog slut. Jag fyllde pa i den enda oppna anrattningen jag stotte pa, en spritaffar. Jag forvantade mig inte att stota pa ngn mer bebyggelse under resten av dagen, men plotsligt dok en liten restaurang upp och jag at lamm och potatis. Det var hur gott som helst men valdigt fett, och 15 minuter efter att ha grenslat cykeln blev jag alldeles yr av fettoverdosen och fick vila lite i graset.. Pa kvallen sov jag fint i en busskur.

Jag vaknade tidigt aven den 1 februari, och trodde enfaldigt att jag skulle kunna trampa de sista 70 km till Puerto Natales pa formiddagen. Men vinden hade tilltagit under natten och den var varre an nagonsin. Vid tolvtiden pa formiddagen hade jag lyckats ta mig 25 km. Det gick i 5 km/h i en nerforsbacke. Det blaste nagot helt sanslost, jag cyklade 20-30 meter, blaste ut i vaggrenen och fick bromsa for att inte fara i diket, och sedan putta upp cykeln pa vagen och borja om igen. Till slut ledsnade jag och borjade ga med cykeln och nar tva snalla grovarbetare stannade och erbjod mig lift de sista milen sa tvekade jag inte lange innan jag hivade upp cykeln pa taket och satte mig i mitten.

Sa nu sitter jag glad och nojd i Puerto Natales, och har fatt en fin overraskning. Pa sondag kommer Kjelle Nordkvist hit och tillsammans ska vi gora en langtur till fots i Torres del Paine Nationalpark under 8-10 dagar.

Jag rullade ut fran mitt hostel vid 12-tiden den 21 januari. Fulltankad med vatten for tre dagar fick jag stanna efter 200 meter och packa om cykeln for den var vinglig som tusan. Dagen rullade pa fint men det kandes att det var ett tag sedan. Efter 110km, ett overreaskningspass pa 430 meter, och ett misslyckat forsok att campa i skogen stannade jag pa campingen i Tolhuin. Jag lagade mat och pratade med Jasper och Marte som borjat cykla samma dag som jag fran Ushuaia.

Den 22 at jag bakelser till frukost och cyklade det 120 km till Rio Grande med omvaxlande vindar. Motvinden pa slutet gjorde att den sista milen tog nastan tva timmar. Jag cyklade alldeles for langt, och nar jag stapplade in pa mysiga Hostel Argentino i Rio Grande och fick en kopp te av Graciela, sa kande jag att jag skulle bli sjuk. Jag pratade franska med ett par 65-ariga tandemcyklister, och somnade som en stock.

23-24 januari tillbringade jag pa hostel Argentino i Rio Grande. Jag tog i alldeles for mycket de tva forsta dagarna, och blev magsjuk. Cyklingen ar definitivt tyngre har an tidigare resor jag gjort, och jag har mer packning med mig. Om ni nagonsin rakar hamna i avkroken Rio Grande, sa ar hostelet och Graciela som ager det fantastiskt.
Jag sprang aven pa Jasper och Marte igen, och det slutade med att vi bestamde oss for att sla folje mot Porvenir och Punta Arenas.

Sa morgonen den 25 januari rullade vi sakta ivag i regnet. Jag var seg i benen och hamnade hela tiden pa efterkalken. Men Jasper och Marte, tva fina manniskor, vantade hela tiden in mig, och lat mig ligga pa rulle den sista biten in i San Sebastian. Vi kom fram vid tre, efter 80 snabba km. Jag han med en bredsladd satta mig pa toaletten i grevens elfte minut (¿)



26 januari borjade antligen den efterlangtade grusvagen till Porvenir. Min aptit var tillbaka och jag avslutade min diet pa kokt potatis. Vi lamnade Argentina for Chile efter 14 km, och smugglade bade frukt och mjolkprodukter over gransen. Sol nastan hela dagen och efter 77 km gjorde vi kvallen och stannade under nagra fina trad, tittade pa Guanacos och njot av den fina kvallssolen i odsligheten. Jag kampade med mitt bensinkok som vanligt och svor an en gang over att jag inte bytte packningarna innan jag akte, men tillslut kunde vi ata var pasta med makrill och ostsas.

27 januari sken solen hela dagen och vi rullade fint upp och ner langs med havet tills vi kom fram till Porvenir efter 81 km. Pa vagen motte vi en grupp mountainbikecyklister med tre supportbilar efter sig, de hade cyklat 2500km fran Bariloche, och jag skymtade en lada rott vin i den ena bilen.
Porvenir, en liten guldgravarstad var otroligt vacker och lugn. Vi firade med att ata kott och dricka tva ol, sedan stod ogonen i kors och jag borjade svamla.

Den 28 januari lamnade jag Porvenir och Eldslandet med fembaten till Punta Arenas. Jag ska stanna har ytterligare en natt, och imorgon den 30. Ska jag borja cykla mot Puerto Natales och Torres Del Paine. Kartan lovar asfalt, pingviner och motvind. Det ar 250 km dit.

Resan genom Eldslandet kanns som en evighet. Jag har varit pa sa manga platser som jag aldrig hade sett om jag inte cyklat. Det har varit valdigt fint att sallskapa med Jasper och Marte, men imorgon ska jag fortsatta ensam. Magen ar fin, aptiten ar god och jag ar valdigt sugen pa att fortsatta!

Tack for alla fina uppmuntrande kommentarer, jag blir valdigt glad av dem!

Solen skiner

Det var stjarnklart nar jag var uppe och kissade mitt i natten och det gjorde mig valdigt glad. Stjarnklart betyder ju molnfritt vilket i forlangningen borde betyda inte regn. Och idag skiner solen.

Jag har haft en valdigt fin tid har i Ushuaia, jag bor pa ett jattefint hostel med manga mysiga manniskor. Igar traffade jag tva kristna tjejer som jobbar som volontarer i Buenos Aires.

Idag cyklar jag via Tolhuin-Rio Grande-San Sebastian-Porvenir.I Porvenir gar baten till Punta Arenas pa fastlandet, men den gar hogst en gang om dagen och ibland inte alls. Till Porvenir ar det 500km. Jag raknar med att cykla 50 km om dagen, vilket ar mycket kortare an normalt. Men pa grund av vind och berg sa tror jag att det ar mest realistiskt. Jag kommer troligen inte kunna uppdatera den har digitala dagboken forran i Punta Arenas.

Wish me luck och kram till er alla!

Pa den har sidan kan ni folja en kille som gjorde liknande rutt forra aret. http://www.woodskunk.com/jbj/Bike/bike_intro_page.html

Fin del mundo, Ushuaia

Nar jag gick nerfor den branta backen till det har internetkafeet at jag tva wienerbrod och tankte pa den dar minigolfspelaren i filmen Plotsligt i Vinslov. Forst star han och puttar i vardagsrummet och pratar om vikten av mental traning. Han sager sakta -Jag vill klara banan, jag kan klara banan, jag SKA klara banan. En stund senare star han och grillar flintastek inomhus pa en elgrill och lagorna slickar taket nar han sager -Jag har full kontroll, det ar ingen fara!

Alla jag traffar har i Ushuaia ar overlyckliga over att vara vid vagens ande, slutet pa varlden, fin del mundo. For manga backpackers ar det slutet pa en lang resa, de ska bara beta av monsterbussresan pa 40 timmar till Buenos Aires och sedan aka hem.

Det var fantastiskt att komma hit. Men jag gjorde varldens misstag morgonen nar jag skulle flyga fran Buenos Aires. Jag gick upp i ottan for att ha gott om tid till flygplatsen, lite nervos for att cykeln skulle fa plats i en liten taxi. Allt gick fint tills incheckningen dar flickan i kassan uppmarksammade mig pa att jag skulle till den andra flygplatsen, 50min bort, 1.5 timme innan flyget skulle ga. jag blev skinnad av taxichaufforen men jag han, eller nastan iallafall, jag kom sist in pa planet 20 min efter att det skulle lyfta.

Pa flyget ner fick jag en sanslos jakla panik over hela situationen, och jag holl pa att smalla av, pa riktigt alltsa! Aldrig har jag varit sa nara ett totalt sammanbrott i hela hjarnan innan. Nagonsin. Men allt det dar blaste bort med vinden nar jag kom ut fran flygplatsen och borjade skruva pa cykeln. Ushuaia ligger inklamt mellan snokladda berg, och det ar otroligt vackert.

De senaste dagarna har jag skruvat pa cykeln och tittat pa kartor. Idag cyklade jag dels till starten for the Panamerican highway, den slutar 1700mil norrut i Alaska. Efter det gick jag pa tur genom trollskog och myrar upp pa ett fjall, pa fjallet insag jag att toppen var 1.5 timme bort, och maten slut. Men jag gick upp, och fick min beloning.

Toppen bestod av en 2 km lang bergskam som stupade rakt ner pa ena sidan. Overaskningen kom mig forst att skratta och klappa i handerna, sedan skrek jag rakt ut i ensamheten, och sedan borjade jag grata. For det var sa javla fint att vara daruppe, allt akande i kanslomassiga bergochdalbanor infor den har resan, det var liksom vart det, bara for den dar fina stunden daruppe. Jag tror inte att nagon sag mig.

Kanske i overmorgon, eller imorgon borjar jag cykla. Mot Rio Grande, 25 mil bort, sedan vidare mot El Calafate dryga 70-80 blasiga mil fran Ushuaia.

Bilderna aro

• Skylten vid vagens ande (kollar man noga ser man avstanden)
• Vattnet vid vagens ande
• Glad pa toppen av Cerro Guanaco

Alla utspelade sig idag

Buenos Aires

Bade min cykel och jag kom fram valbehallna till Buenos Aires for nagra dagar sedan. Det ar en konstig kansla forsta tiden pa en ny plats, jag gar runt och kanner mig alldeles yr och har svart att fokusera.

Det var ganska hetsigt pa upploppet innan jag flog fran Stockholm, packning in i det sista, och hade inte pappa hjalpt mig med att tejpa ner cykeln i en lada sa hade jag fortfarande varit i Stockholm. Min daliga framforhallning resulterade i att jag glomde kompasset och min alsklingsmossa, dessutom hade jag glomt att man inte ska ha alla kort och pengar pa samma stalle.

Nar jag antligen kom fram till mitt hostel var jag vimmelkantig och svamlade lite med vardinnan, men nar jag skulle betala sa var min planbok och darmed all min likviditet borta, jag rotade runt som tusan och receptionisten ba -whats the problem? och jag ba -I´ve lost my wallet.. Det slutade med att hon hittade den i framfacket pa min ena cykelvaska och himlade med ogonen.

De senaste dagarna har jag drivit omkring i staden och kollat pa saker, atit ganska mycket och motiverat det med att jag nog behover det sen. Igar lyckades jag pa fjarde forsoket bestalla en bifecito fran grillen och den var valdigt fin.

Ett annat tidsfordriv ar att forsoka stavja paniken som kommer over mig nagra ganger om dagen nar jag drabbas av tvivel. Eller, dels tvivel infor min formaga, lust och om jag har ballarna att ro det har sinnesprojektet i land. Men ocksa en hel del radsla, jag ar fan skraj alltsa..

Imorgon aker jag till Ushuaia.